Egon Schiele
1890-1918
Austrian
Egon Schiele Gallery
Egon Schiele (12 June 1890 ?C 31 October 1918) was an Austrian painter, a protege of Gustav Klimt, and a major figurative painter of the early 20th century. Schiele's body of work is noted for the intensity and the large number of self-portraits he produced. The twisted body shapes and the expressive line that characterize Schiele's paintings and drawings make the artist an early exponent of Expressionism, although still strongly associated with the art nouveau movement (Jugendstil). The most important collection of Schiele's work is housed in the Leopold Museum, Vienna.
In 1907, Schiele sought out Gustav Klimt. Klimt generously mentored younger artists, and he took a particular interest in the gifted young Schiele, buying his drawings, offering to exchange them for some of his own, arranging models for him and introducing him to potential patrons. He also introduced Schiele to the Wiener Werkstätte, the arts and crafts workshop connected with the Secession. In 1908 Schiele had his first exhibition, in Klosterneuburg. Schiele left the Academy in 1909, after completing his third year, and founded the Neukunstgruppe ("New Art Group") with other dissatisfied students.
Sitzender weiblicher Akt, 1914Klimt invited Schiele to exhibit some of his work at the 1909 Vienna Kunstschau, where he encountered the work of Edvard Munch, Jan Toorop, and Vincent van Gogh among others. Once free of the constraints of the Academy's conventions, Schiele began to explore not only the human form, but also human sexuality. At the time, many found the explicitness of his works disturbing. Related Paintings of Egon Schiele :. | Liegende Frau (mk12) | Portrat der Trude Engel | The Poet | Mauer und Haus vor hugligem Gelande mit Zaun | Nude girl | Related Artists: Franz von Defregger (after 1883 Franz von Defregger) (30 April 1835 - 2 January 1921) was an Austrian artist known mostly for his genre and history paintings.
He was born in Ederhof at Stronach, in Tyrol, the son of a prosperous farmer. In 1860, following his father's death, Franz sold the family's farm and went to Innsbruck, where he studied with the sculptor Michael Stolz. He went to Munich in 1861 to study under Hermann Dyck and Hermann Anschetz. In 1863 he travelled to Paris, where he continued his artistic education autodidactically by a routine of figure drawing and a thorough study of the museums, art collections and studios. On 8 July 1865 he returned to Munich, where from 1867 to 1870 he studied alongside Hans Makart and Gabriel Max in the studio of history painter Karl von Piloty.
Defregger became one of the leading genre painters in Munich, and became a professor of history painting at the Munich Academy, where he continued to teach until 1910. He died in Munich in 1921. John Wootton1682 - 1764
English painter. He probably received some instruction from Jan Wyck in the 1690s, and he was possibly patronized from an early age by the aristocratic households of Beaufort and Coventry (as was Wyck), perhaps while working as a page to Lady Anne Somerset at Snitterfield House, Warwicks. However, there seems to be no real evidence for this save his early painted view of the house and the family's later acquisition of many of his works. Joseph Farington saw a painting of Diana and the Nymphs (1707; untraced) at Antony House, Cornwall, but Wootton's earliest extant dated work is the horse portrait Bonny Black (1711; Belvoir Castle, Leics). By this time he had begun to establish himself in London, having moved there before his first marriage, to Elizabeth Walsh, in 1706. martin mijtens d.aMartin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens.
Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
|
|
|